#7: Ladri di biciclette

SVENSK TITEL: Cykeltjuven

GENRE: Drama

ÅR: 1948

REGISSÖR: Vittorio De Sica

SKÅDESPELARE: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola, Lianella Carell, Gino Saltamerenda, Övriga

LAND: Italien

LÄNGD: 1 tim 49 min

BETYG:

BESÖKARNAS BETYG:

RECENSION:

Cykeltjuven är genialt enkel i sin uppbyggnad, på bara några minuter framstår det som självklart att en hel familjs framtid hänger på en cykel. Med dessa förutsättningar på plats kan resten av filmen ägnas åt ett emotionellt drama av moraliska ställningstaganden med få motsvarigheter i filmhistorien. Hur mycket av ditt barns förtroende är du beredd att offra? Emotionellt är det en fascinerande resa. Glädjen när Antonio får sitt jobb. Stoltheten över sin uniform. Ilskan när cykeln blir stulen. Den malande desperationen. Den falska lyckan i restaurangen. Förnedringen. En del av Antonio dör i sista scenen, en del av Bruno dör. Hand i hand vandrar de hem mot förorten. Kanske filmhistoriens allra sorgsnaste scen. Filmens storhet är dess förmåga att känslomässigt beröra åskådare. Kom ihåg att detta inte är in film om kärlek, ej heller en film om krig. Men likväl om överlevnad. Skall den kritiseras på något plan så är det dess handlingsmässiga förutsättningar. Kunde Antonio verkligen inte pantsätta andra saker och köpt en ny cykel? Historien funkar endast i ytterligt socialt utsatta miljöer. Jag kan själv inte hitta en världslig sak som äventyrar hela min familjs framtid. Skulle vara min iPod i så fall.

< FÖREGÅENDE FILM | NÄSTA FILM >

OMSLAG:


KOMMENTARER:

#6: Mixer 2008-01-17, 14:05

En simpel berätelse blir en storslagen film när De Sica berättar den som ett relationsdrama. En sann milstolpe i den italienska filmhistorien.

#5: Kent 2007-10-25, 16:29

Cykeltjuven är det neorealistiska mästerverket, de Sica lyckades verkligen visa upp Italien efter kriget, det fattiga och sargade Italien! Kännetecken för neorealismens filmidé är användandet av amatörskådespelare, att ha lämnat filmstudios bakom sig för utomhusscener och det sociala. samhälleliga engagemanget. Cykeltjuven är här en triumf i alla avseenden.

Filmen är sammantaget en slags psykosocial resa - ett intimt porträtt av affischklistraren Antonio, och jakten efter cykeln i Rom känns förstås helt fruktlös och omöjlig från början, allt medan den krampaktiga desperationen sprider sig. Familjen står och faller med denna cykel. Vi förstår att det är så, och när Antonio och Bruno lämnar oss på väg hem börjar liksom filmen om på 0, i arbetslöshet och uppgivenhet. Bättre tider skulle komma förstår vi, även för denna hårt prövade familj.

Noterbart: när Antonio söker hjälp efter stölden av cykeln går han till ett partimöte som kommunistpartiet håller och får där INGEN hjälp alls. De bryr sig inte ens om att lyssna. Hjälpen får han istället av en amatörskådespelare som är sophämtare. Den normala uppfattning om »vänsterfilmer« får här en intressant blåtira.

Kom ihåg! Antonio har tur eller får den verkliga hjälpen när han själv inte blir arresterad eller tas till polisen när han själv blir tagen på bar gärning under sin egen cykelstöld. Det kunde ha slutat ännu värre än det gjorde.

#4: Gegga 2007-03-28, 20:17

Trodde inte jag skulle tycka om den här filmen, så såg jag den på SVT, faktisk Bra. Inte min stil av film, men bra

#3: anders 2007-02-28, 13:02

extremt bra film. förkrossande porträtt av far-son relationen. bruno gör en stark insats.

#2: Jonas 2006-09-07, 13:57

Far-son relation som ger tragisk känsla av fattigdom och familjeförhållande.

#1: sofia 2006-06-18, 13:48

väldigt bra film och man blir nästan lite ledsen i slutet av filmen

Vad tycker du om filmen?

Signatur (ej obligatoriskt):

Kommentar (ej obligatoriskt):

Betyg:

RSS | WAP | © PRETTOKLUBBEN 2002-2009 | OM PRETTOKLUBBEN